Site logo

Andra berättar

Malins berättelse
Jag är 14 år. Jag blev sjuk när jag var 10 år och fick min diagnos när jag var 11 år. När jag först fick diagnosen ville jag inte berätta för någon. Det kändes som om ingen skulle förstå. Men folk började snacka skit bakom ryggen på mig. Till exempel när jag hade kalas så skulle mina vänner sova över. På kvällen sprang jag på toaletten mycket. Sen när jag vaknade så satt de andra i ett annat rum och snackade skit om hur konstig jag var.

Folk började snacka mer och mer skit. Sen när jag fått nog så sa jag i rent raseri hur det var. Sen, efter jag hade berättat, så slutade folk snacka skit. Så det bästa är att berätta så fort som möjligt. Då slipper man höra hur konstig och äcklig man är. Man behöver inte berätta varenda detalj, men man kan säga att man har en ”magsjukdom” och att man kan behöva gå på toaletten oftare än andra. Förhoppningsvis så förstår dem. Det gjorde mina klasskompisar.

Nu har jag börjat högstadiet och går i en ny skola. Jag berättade att jag har sjukdomen ganska fort och även att jag mår bra nu. Bara i fall att jag blir dålig så folk vet. Och folk tyckte inte det var konstigt. Så ta mod till dig och säg att du har en sjukdom! Det lönar sig i slutänden.

Malin
Intervju med Mattias
En gråmulen dag i Stockholm ringer jag upp Mattias i Västra Götaland, 15 år, som har Crohns sjukdom. När Mattias var ungefär 10 år fick han diagnosen Morbus Crohn, och då hade han varit sjuk i ungefär ett år. Han minns hur det var och berättar att det inte var så dramatiskt, eftersom hans mamma också har Crohns:

– Det var inget speciellt, mamma hade det ju sedan innan och jag kände att någon annan i min närhet ju visste hur det var och kunde hjälpa.
Han tycker att hans liv är ungefär som innan, förutom att han nu tar mediciner.
– Jag mår ganska bra, bara att jag äter mediciner och måste hålla reda på saker kring min sjukdom och vad jag äter och så.

Han säger att människor i hans omgivning, kompisar, klasskamrater, lärare, vikarier och andra inte direkt reagerat på hans sjukdom:
– Det har varit som vanligt, ingen skillnad mot hur det var förut. Ingen har brytt sig något speciellt, mer än att det är bra att de vet att man har sjukdomen om man mår dåligt, för då vet de vad det är.

Han och familjen har valt att vara öppen med hans diagnos, men han har förståelse för de som känner att de inte vill berätta. När han började på skolan berättade skolsköterskan för rektorn hur Crohns fungerar, så att rektorn fick veta hur man eventuellt kunde behöva anpassa sig efter en elev med en sådan sjukdom. När han kom dit fick han en egen toalett, som han kan använda då han blir dålig. De frågade vad han kunde äta, precis som vilken elev som helst. Om skolpersonalen ser att han mår dåligt, kör de lite lugnare, eftersom de vet hur det är.

– Jag är borta från skolan mest på grund av vanliga sjukdomar, som förkylning. Bara för att jag har Crohns har det inte ändrat något med skolgången, säger han. Men om man mår dåligt någon dag kanske man känner att man inte orkar, men det kan man ta igen någon dag när man mår bättre.

Han tycker att i de fall då en elev inte vill berätta för skolan om sina besvär, är det extra viktigt att de som arbetar på skolan kan mer om dylika sjukdomar, så de kan anpassa sig ändå. Till exempel att de förstår att man inte stannar hemma från skolan för skojs skull, utan för att man är dålig. Han säger också att en bra sak han lärt sig av att vara sjuk, är att han har fått lättare att förstå hur andra har det.

Han vet vilket gymnasieprogram han vill komma in på – Vadsbogymnasiets Svetsteknikprogram – och vill bli svetsare.
– Jag känner inte att Crohns påverkar gymnasievalet, utan det är mest från dag till dag i så fall som det märks.

Det som han tycker är roligast i skolan är idrottslektionerna och på fritiden umgås han gärna med sina vänner, förutom att är han med i Svenska kyrkan för unga.
Hans tips till andra sjuka är att det brukar underlätta att man berättar om sin sjukdom, så att andra i ens omgivning kan förstå lättare. Till de som känner någon som är sjuk säger han:
– Om man ser att någon är dålig kan man försöka muntra upp den och hjälpa till. Om ens vän vet lite om hur det är kan den berätta för sin förälder, så blir det enklare, till exempel att de gör mat som man tål. Men bara om den som är sjuk tycker att det är OK att man berättar till andra – det kan ju vara smart att fråga honom eller henne om det först.

Sannerligen en klok kille!
andra-berattar